Insamlat och utställt

Man brukar säga att museernas verksamhet vilar på tre ben – att samla, att vårda och att visa.

Vi ska skydda och förvalta vårt kulturarv genom den traditionella uppgiften att samla in och vårda, så att det bevaras för oss och för framtiden.

Men även all faktainsamling är minst lika viktig. Föremålen i sig tiger – de talar inte själva. Men genom att sätta dem i sitt sammanhang kan vi få dem att berätta. Museernas huvuduppdrag är att vara kunskapsproducerande, och genom forskning och utställningar visa fram vad föremålen kan berätta för oss.

Och det handlar inte bara om de där extremt vackra eller iögonfallande tingen, även de väldigt vardagliga, de nötta och flitigt använda eller till synes obetydliga, är sändare av budskap.

Att närma sig ett gammalt ting är att möta något från en tid vi själva glömt. Föremålen gör något med oss. De bär på vittnesbörd, är berättelser om människan och människans historia.

I museisammanhang talar man ofta om proveniens, det vill säga ursprung, härkomst, historia. Många museer arbetar utifrån ett geografiskt område, inom vilket man kan inrikta sig på en viss tidsperiod, ett ämne, en känd person eller industri/produktion. Som lokalhistoriskt museum har man ofta även ett vidare grepp, där man söker samla en bild av bygdens historia.

När Hörby museum bildades 1971, utgick man från en privatsamling som insamlats av hembygdsforskaren Ellen Fridolin. Hon hade startat sitt samlande som ung flicka, när hon i 12-årsåldern blev intresserad av gamla ting och speciellt det allmoge-hantverk som fanns i det gamla bondesamhället. Ellen som var född 1887 såg hur det moderna industrisamhället var på väg att ta över det gamla. Köpevaror började att ersätta det egengjorda och Ellen förstod att något var på väg att förloras.

Det här var en tid när man även nationellt började få upp ögonen för att något var på väg ur tiden, och både Nordiska museet/Skansen i Stockholm, och Kulturen i Lund skapades.

Ellen var den som stod som initiativtagare till Hörby Museum. Och startknappen var hennes föremålssamling, som vid katalogiseringen visade sig innehålla inte mindre än 1 500 föremål!
Under de snart femtio år som gått sedan starten, har museisamlingen vuxit till nästan 8 000 föremål. Insamlingsområdet var till en början Frosta härad – Ellens verksamhetsområde – men har nu smalnat av till att främst omfatta Hörby kommun.

I samlingarna finns framför allt 1800-talet representerat – den period som står som klar skiljelinje mellan den gamla bondekulturen och den moderna tid vi har idag.
Med den gamla Boarp-stugan vid Lågedamm – som också ingår i museets verksamhet – finns även 1600- och 1700-talet representerat.

Men bygden har äldre traditioner än så – de första människorna kom för flera tusen år sedan. I bygden finns många spår efter deras bosättningar och gravar, och så kallade lösfynd av flinta-redskap finns det gott om i markerna.

En annan privatsamlare var Hörbybon Bertil Persson. Precis som Ellen, började han redan som ung grabb att intressera sig för historia, men hans intresse riktades mot det forntida. I området vid Ringsjöns östra strand, gick han med blicken mot marken och letade efter stenålders spår. Med åren blev det en stor samling av flinta, samt en del bergart, ben och horn. Hela hans samling skänktes till Hörby museum och är utställd i vårt forntidsrum.

Museet, som ligger i det vackra gamla tingshuset, har drygt 350 kvm utställningsyta belägen på två plan. Här finns inte mindre än tolv permanenta rum, samt en stor utställningssal med takfönster och vackert dagsljus för särutställningar.

Många av du utställda föremålen har skänkts till museet av privata personer. I källarplan finns till exempel det smått unika tunnbinderiet efter tunnbindare Gunnar Persson i Gummastorp. Och vår fina leksakssamling som består av många Hörbybors käraste och sparade leksaker.
Apoteket Kronans gamla 1800-talsinredning, och Hörbys allra första skolsal har varsitt rum i källarplan, liksom även Bertils forntidssamling.

På entreplan finns textil och allmoge-hantverk ur Ellens samlingar, samt en modell över 1800-talets Hörby med vägledande fotografier ur museets bildarkiv.

Och så förstås utställningen om Victoria Benedictsson! Hörbys egen ikon, och den som verkligen satt Hörby på den svenska litteraturens karta.

Runt ett tusen föremål är utställda i de olika rummen, vilket är en åttondel av hela samlingen.