Den sista avrättningen i Hörby – en historisk händelse

På den tiden när tingshuset låg vid Gamla torg, höll arresten till i en liten stuga kallad ”Tjuvahålan” som låg i torgets nordöstra hörn (där Brannings nu ligger).

Dit kom, sent på kvällen den 19 december 1861, en fånge som transporterats från Malmö centralfängelse (nu Malmö museum). Det var en liten kvinna vid namn Elna Olsdotter, anklagad för att ha dödat sin make och dömd till döden genom halshuggning.

På den tiden skulle man avrättas i den härad som brottet begåtts, och Elna kom från Årröd, söder om Hörby, där hon hade bott med sin make Anders och deras två barn.

Anders dog den 11 december 1860, så det hade gått nära ett år sedan brottet begåtts. Och sedan hon häktades i januari 1861 hade Elna suttit fängslad i Malmö. Där hade hon också fött en liten son som nu var 4 månader gammal när hans mor skulle möta döden.

Elna transporterades till Hörby för att här få sitt straff. Och morgonen därpå, den 20 december – fyra dagar innan julafton – skulle hon halshuggas på Galgbacken som låg alldeles utanför byn. Platsen finns utsatt på gamla kartor och idag ligger den i skogspartiet mellan norra utfarten och sopstationen.

På den tiden var det så att avrättningar gjordes inför publik. Många tycker detta låter underligt. Hur kan man vilja se en person som halshuggs? Men det var i syfte att avskräcka folk, som man ansåg att byns befolkning skulle se på. ”Enom till straff, androm till skräck och varnagel” hette det. På vissa platser var det lika viktigt att närvara på galgbacken som i kyrkan om söndagen.

En man som arbetade på Råby gård red på morgonen den 20 december in till Hörby för att vara åskådare till Elnas avrättning, och hemkommen därifrån skrev han ner upplevelsen i sin dagbok.